De första bilderna fångar ett skört, vackert och lyckligt möte mellan en mor och hennes nyfödda baby. Små fingrar sträcker sig nyfiket mot livet, små händer omsluts försiktigt av lite större. Mamman är ung, men babyn välkommen. Ljussättningen är varm, luften lätt att andas. Och ändå sitter man där med en gnagande oro i bröstet. För finns det inte en föraning av fara inbäddad någonstans i allt det mjuka?
Efter den första etableringen tar filmen ett rejält hopp framåt i tiden och vi möter 25-åriga Marja (Emmi Parviainen) som lever för och med sin 7-åriga dotter Julia (Luna Leinonen Botero). I en liten lägenhet i en lummig förort har de skapat en egen liten Villa Villekulla-tillvaro där vuxenlivets trista rutiner inte riktigt fått fotfäste. Inte ännu.
Marja jobbar nattetid med att bära ut post vilket gör att dagarna ägnas åt sömn och avslappnad samvaro. Allt är frid och fröjd till en man ur det förflutna dyker upp på gården. I samma stund som Kamaran (Mazdak Nassir) yppar att han tror sig vara Julias far inser såväl Mara som åskådaren att lugnet är över. För alltid.
Jan Forsströms regidebut i långfilmssammanhang är en imponerande studie i hur skör tillvaron kan vara och hur snabbt ett destruktivt kretslopp kan eskalera. Plågsamt tydligt framgår det hur missförstånd, sömnbrist, kommunikationsproblem och skadskjutna emotioner kan leda till fler missförstånd och en tilltagande känsla av desperation. Vad gör man när det inte verkar finnas någon utväg?
Starkt manus
Det borde inte vara någon överraskning att manuset är så skickligt komponerat eftersom Jan Forsström i första hand blivit känd som manusförfattare. Genombrottet ”Skavabölen pojat” kom 2009 och ”Hyvä poika” två år senare - bägge i regi av Zaida Bergroth. ”Hyvä poika” kandiderade för Nordiska rådets filmpris och i den texten uppvisade Forsström samma känsla för välkomponerade personporträtt som han nu ger prov på.
Här har gestalterna såväl nyanser som djup och åskådaren har inte svårt att känna både för och med dem alla; Marja som är beredd att slåss för sin lilla enhet, Kamaran som vägrar finna sig i att vara utesluten ur gemenskapen och Julia vars trygghet håller på att rasa samman. Poängen är att vi förstår personernas bevekelsegrunder samtidigt som vi värjer oss mot deras beteende.
För att välskrivna personporträtt skall få liv krävs naturligtvis att de tolkas av skickliga skådespelare och när det gäller rollbesättningen har Forsström lyckats perfekt. Emmi Parviainen utstrålar en sällsam blandning av styrka och känslighet och i Luna Leinonen Botero (född 2004) har han funnit en barnskådespelare som när som helst kan tävla med den närvaro som vi är vana vid att många internationella barnstjärnor har. Det räcker att hon tittar in i kameran för att vi skall tro att hon genomlever hela Julias känslomässiga resa.
Det långsamma tempot ger åskådaren gott om tid att växa in i rollkaraktärernas känslor - får oss att känna deras glädje, rädsla och ångest. Den kärleksfulla värme som omsluter mamman och barnet som sover tätt intill varandra är nästan påtaglig, medan den hotfulla kyla som präglar varje skugga när Marja cyklar ensam hemåt i natten är minst lika effektiv - den äter sig in i kroppen på en. Och när Marja sjunker allt djupare in i sömnbristens kaotiska efterdyningar är det lätt att känna lukten av hennes ångest. Helst skulle man bara vilja krypa ihop i biostolen och mumla ”nej, nej… gå inte dit… gör inte sådär. Snälla!”
Barnet som blir vuxet
I en tid då vi skrämmande ofta tvingas läsa om föräldrar som löper amok och riktar desperationen mot sig själva och sina barn känns det välkommet med en film som närmar sig ett sammanbrott på ett analytiskt, emotionellt och konstruktivt sätt. Här finns flera problemställningar, men man slipper höttande fingrar. Vi ställs inför den ensamståendes, den frånskildas och invandrarens situation - men utan att det understryks.
Den bild som växer sig allt starkare under händelseförloppets gång är bilden av Marja som det utsatta barnet som vuxit upp tillsammans med sin dotter utan att riktigt inse att rollen som vuxen också har sina givna premisser. Marja är barnet som söker trygghet och tröst i den kärlek som dottern så naturligt omsluter henne med. Men i det oändliga kan man inte stänga vuxenvärlden ute genom att äta glass mitt i natten eller genom att bygga kojor i hopp om att kunna skapa en egen ombonad värld som skyddar mot hotet utifrån.
Och även om det är en tung process att ta del Marjas väg så har man en känsla av att det finns hopp på slutet. Ett hopp som medan man lämnar salongen löser upp den hårda knytnäve av rädsla som slöt sig kring ens hjärta under de inledande bilderna av den lilla babyn och den unga mamman.
