Efter tre år på posten som professor i filmregi vid Aalto-universitetet insåg Jarmo Lampela att det fanns en mening i arbetsavtalet som han inte alls hunnit ta fasta på. Det var den lilla mening som uppmanar den som innehar professuren att ”utveckla fältet”. Just det; utveckla. Alltså inte bara lära ut redan välbeprövade metoder.
Så vad göra? Jo, något drastiskt, genomgripande och alltomfattande. År av kurser och samlad erfarenhet gav föda till en tanke som småningom kom att ta form under rubriken ”Theatre Goes Movies”.
”Theatre Goes Movies” är ett projekt som involverar tre Helsingforsbaserade teatrar; Viirus, KOM och Ryhmäteatteri. Många andra kunde ha platsat, men nu råkade dessa bestå av lagom stora och sammansvetsade grupper bestående av människor som Lampela redan tidigare samarbetat med. Nu fick dessa tre ensembler i uppgift att från noll bygga upp varsin filmhelhet, börjande från manus och med siktet inställt på en färdig produkt.
Annorlunda arbetsprocess
När Lampela beskriver arbetsprocessen är det uppenbart att den skapar bättre förutsättningar för en spontan kreativitet än det vanliga formuläret där mycket av tiden går åt till att bygga upp scenerier som man belyser rätt för att sedan föreviga inom ramen för en stram tidtabell.
Vänder man på processen och arbetar fram innehållet efterhand har man större möjlighet att få ut det mesta av allas insats samtidigt som man slipper känna att tiden hela tiden rusar ifrån en. Tanken hinner med på ett annat sätt. Så ironiskt nog kan man kanske säga att dessa produktionsmässigt snabbt ihopsatta filmer är något av ”slow”-produktioner rent innehållsmässigt.
När jag frågar Lampela vad som varit den största lärdomen under den här processen svarar han att det varit att lära sig lyssna på dem man jobbar med. Att verkligen lyssna – inte bara mekaniskt nicka för att sedan göra precis som man tänkt sig från början i alla fall.
Och vad har det då blivit av filmerna ”Kilimanjaro” (teater Viirus) , ”Keikka” (Ryhmäteatteri) och ”Miten meistä tuli ystäviä” (KOM-teatteri)? Dessa filmer som premiärvisades i samband med Helsingfors festspel i höstas och som antagligen snarare nådde teater- än biopubliken. Dessa filmer som man nu har en ny chans att se på biograf Andorra i Helsingfors där de visas fram till den 19.de december.
Stark samtidsskildring
Kilimanjaro, Keikka och Miten meistä tuli ystävät har med ett gemensamt namn kallats för en Helsingfors-triptyk. En helhet där delarna griper in i varandra och mellan vilka karaktärerna till synes mödolöst rör sig. Huvudpersonen i en film kan dyka upp som en bifigur i en annan eller bara figurera någonstans i bakgrunden – det är inte helt långsökt att associera till Kieslowskis färgtrilogi från 1990-talet.
Men även om samtliga filmer utspelar sig i en urban miljö i nutid och skildrar människor som i tämligen vardagliga situationer tampas med svåra frågor och svårhanterliga känslor så finns det påtagliga skillnader mellan filmerna. Skillnader som berör tonfall, stämningsläge – ja, kanske kunde man rentav tala om emotionella skillnader.
Kilimanjaro
Den film som placerats först i serien kretsar kring ett gäng trettioplussare som mer eller mindre desperat försöker få grepp om sin tillvaro. Man söker den rätta relationen, det tillfredsställande jobbet, ekonomisk stabilitet, svar på de stora livsfrågorna. Man älskar, grälar och gråter. Jobbar för mycket, jobbar inte alls. Hjälper eller behöver hjälp. Den gestalt som träder fram som mest intressant är prästen Klaus som plötsligt börjar tvivla på att han är på rätt plats.
När Helsingfors-triptyken presenterats i presstexter har man gärna talat om en ”varm humor” och det är främst inom ramen för ”Kilimanjaro” som den humorn gör sig påmind. Och då kanske främst i form av en tragikomisk ton. En annan aspekt som kännetecknar filmen är att den via Klaus reflekterar över livet även i verbal form. Tomheten och desperationen framträder därmed såväl i bild som via dialogen.
Och dialogen ja, den är en fröjd för örat. Åtminstone för finlandssvenska dylika som så ofta löper risk att drabbas av skavsår av diverse stelbenta repliker. Här talar man istället ledigt på både svenska och finska och detta dessutom i en salig blandning.
Keikka
Keikka är den hårdast intrigdrivna helheten – med en handling som lyckas kombinera den lilla världen med den stora utan att det känns konstruerat. I centrum står läkaren Maria som är fast besluten att ordna pass och one way flygbiljetter åt sin ex-mans syriska släktingar som är strandsatta i Libanon. Maria är beredd att göra vad som helst och får plötsligt oväntad hjälp av medmänniskor som drivs av en lust att göra något som känns viktigt.
I det färgstarka galleriet ingår bland annat ett gäng musiker under ledning av en trummis som tappat hörseln och dennes sjungande dotter som lider av extrem scenskräck, samt en manlig dansare som fruktar ögonblicket då han skall gå i pension. Vad göra då det ligger konkreta hinder mellan viljan och möjligheten att göra det man har talang för? Det man älskar.
Här spelar också relationer mellan föräldrar och barn en avgörande roll. Vem tar hand om vem, i vilket skede av livet och på vilket sätt? Det är ömsint, vackert och berörande. Precis som skildringen av själva hjälpaktionen är det – varför har vi inte sett något liknande tidigare?
Miten meistä tuli ystäviä
Miten meistä tuli ystväviä är den naknaste och hårdaste av triptykens delar. I centrum står en businessman som satsat allt på skumma lägenhetsaffärer i Baltikum samtidigt som väggarna i det egna familjelivet vittrar sönder.
Sammanbrott är en ledstjärna genom denna film där trasiga äktenskap, sargade känsloliv och plågsamma sorgearbeten lyfts fram på ett hjärtskärande sätt. Via det vardagliga öppnar sig en avgrund av ensamhet och förtvivlan. Många av filmens karaktärer har för länge sedan slutat kommunicera på andra sätt än genom att skrika. Skrika, svära och hota.
Och det är ungefär i det här skedet av min genomgång av filmerna som jag tycker mig se den där lilla men fascinerande skillnaden mellan den första och den sista delen. I det finlandssvenska bidraget är problemen mer abstrakta och handlar om frågor som berör identitet, tro och tvivel. Problem verbaliseras och det finns trots allt någon form av lätthet med på ett hörn.
Detta i bjärt kontrast till ”Miten meistä tuli ystäviä” där problemen är fysiskt påtagliga och smärtan ligger långt bortom reflekterande verbalitet. Och talar man om hur den finske mannen brukar skildras på film så finns många av de klassiska elementen med på ett hörn i såväl Keikka som Miten meistä tuli ystäviä medan de lyser med sin frånvaro i Kilimanjaro. Och med klassiska element avses i detta fall fulla män som svär, badar bastu, är våldsbenägna och har svårt att uttrycka sina känslor.
Se dem!
Med hänvisning till resonemanget ovan kan man inte säga att den ena filmen är bättre än den andra – samtliga filmer utgör fristående helheter med olika styrkor och svagheter. Men den känsla som stannar kvar efter att jag sett filmerna efter varandra är att är ”Theatre Goes Movies” bjuder på tre filmer som är riktigt bra i sig, men som i kombination blir snudd på strålande.
Med sina färgstarka karaktärer, de många intrigtrådarna och den flyhänta dialogen delar denna Helsingfors-triptyk de facto en del av de drag som utmärker bra tv-serier. Man behöver inte få veta allt genast – man följer gärna med på en längre resa. Så ta för allt i världen chansen att se dem nu! Ett nytt motsvarande projekt lär redan vara på gång - och då är siktet inställt på utlandet.
