Ibland undrar jag om jag är begåvad med en liiitet för bred musiksmak. Alltså, missförstå mig rätt här nu. Jag är väldigt nöjd och glad över att besitta förmågan att kunna höra det fina i nästan alla sorts musikstilar (t.o.m. polka). Men det händer ibland att jag märker mig digga låtar som få andra förstår sig på.
Senast det hände var igår kväll när en polare skrev på Fejan att han p.g.a. julklappsinköp missade mitt radioprogram (i detta fall Hitmen 12.12.13 – finns på arenan.yle.fi i 30 dagars tid), men lyckades ändå höra sista låten (Änglar finns dom med Barnens Dag) som han tyckte var så usel att han mådde illa i en hel timmes tid efteråt. Heh. Märker att jag sitter här och småler när jag skriver detta. Men det är ju litet roande. Att en låt som jag gillar kan få en annan att marteras så gruvligt. Okej, det är långt ifrån världens bästa låt – det bör ju tillstås – men sååå himla dålig är den ändå inte. Eller är den? Kan det vara min musiksmak som haltar litet? Svaret är naturligtvis nej.
Det var en annan polare som en gång i tiden mycket nöjt konstaterade att han gillade nästan enbart bra musik. Ni märker de magiska orden. Nästan bara. Nästan. Och det är också där den beryktade pudelns kärna ligger. För det är nog så med de flesta av oss inbitna musikdiggare att vi vid sidan av all s.k. respektabel och högklassig musik även stundom gillar låtar och artister av litet ”lägre” kvalitet. Som vissa musiksnobbar säkert skulle se på saken. Låtar och artister vi vet om att man som seriös diggare egentligen inte borde få gilla. Men ändå gör vi det. För ett par år sedan pratades det mycket om ”guilty pleasures” – skyldiga nöjen – och det här bör nog räknas dit. Det vill säga att man har litet dåligt samvete för att man gillar vissa artister. Eller det har man ju egentligen inte. Men man kanske får det när ens omgivning får reda på dem.
Men det är slut med det nu. För jag tänker inte längre skämmas. Dags för Dan Eskil Jansson att ta det stora klivet ut ur skåpet och öppet bekänna: IBLAND DIGGAR JAG DÅLIG MUSIK – AND I LIKE IT! Det kan jämföras med berömda kockar som man ibland kan se slinka in på snabbmatshaket runt hörnet och vrida i sig en skitburgare med god aptit. Och varför skulle de inte få det? Människan behöver variation i sin kost. Och tar man sig en dussinburgare emellanåt, så kan man sedan bättre uppskatta Michelin-menyn.
Det är precis samma sak med musiken. Pink Floyd och Frank Zappa är och förblir mina eviga favoriter, men det innebär inte att jag inte stundom behöver höra litet simplare musik. På så sätt kan jag sedan igen bättre uppskatta finesserna hos Jethro Tull, lekfullheten hos Kraftwerk eller geniet i Bob Dylan. Därför skall ni nu få ta del av några artister som jag tidigare sällan nämnde högt att jag gillade. Helt enkelt för att så många ”musikkännare” rynkade på näsan åt dem. Och åt mig när de fick reda på att jag frivilligt och med gott humör lyssnade på dylikt hemma. Men det struntar jag härmed blankt i. Här kommer ett litet urval av mina skyldiga musiknöjen. Och tro mig – det finns mer i hyllan.
