I dag har jag för första gången promenerat genom parken där tävlingsarenorna finns här i Adler.
Det blev många steg eftersom parken är stor. Alltså ofantlig. Jag gick omkring och funderade på om det verkligen behövs så mycket plats för tävlingarna.
Men vad vet jag, det är mitt första OS.
I parken träffade jag många som arbetar frivilligt under de olympiska spelen. De har inte rätt att ge intervjuer men några ord kan man byta i all vänlighet.
De som jag talade med var inte särskilt missnöjda även om de inte heller var speciellt nöjda med sin tillvaro här.
Det verkade som om de var mest besvikna över att bara stå i en halvtom park och visa vägen till folk som knappt vet vart de ska. För många av de frivilliga bestod OS-drömmen i att få umgås med berömda idrottsmän.
