När Finland höll på att glida in i ekonomisk recession började statsminister Esko Aho med sin regering och finansminister Iiro Viinanen diskutera om ett samhällsfördrag.
I Finland har vi en lång historia av inkomstpolitiska helhetslösningar (inpo, på finska tupo). Dessa avtal har ingåtts genom trepartsförhandlingar mellan arbetsgivare, arbetstagare och regering. När Finland höll på att glida in i ekonomisk recession började statsminister Esko Aho med sin regering och finansminister Iiro Viinanen diskutera om ett samhällsfördrag där alla parter skulle komma till en konsensus om hur man skulle spara.
I Obs diskuteras för vad och för vem Esko Ahos samhällsfördrag egentligen är. Allan Rosas, professor i folkrätt, säger att samhällsfördrag ursprungligen kommer från 1600-1700-talets upplysningsfilosofer som John Locke och Rousseau och innebär ett avtal man gör med sina medborgare. Ordet samhällsfördrag har ännu en positiv klang, medan "konsensus" i recessionens Finland fått en negativ klang och börjat innebära bara nedskärningar.
Ingen vet ännu vad samhällsfördraget skall innebära. Men det är ett tvåårigt avtal som skall pressa ner kostnaderna i Finland: löner, priser, industri och dessutom omorganisera konkurrenslagstiftningen.
Samhällsfördraget blir också ett prov på om den nya borgerliga regeringen kan komma överens om något med löntagarorganisationerna utan socialdemokraternas hjälp.
Socialdemokraternas ordförande Pertti Paasio förstår inte Esko Ahos fördrag där arbetslösa och pensionärer skall betala. Lönesänkningar är man i princip för i oppositionen, men man vet inte om man kan godkänna ett avtal som slår på de fattiga.
Statsminister Esko Aho och finansminister Iiro Viinanen har träffat ledarna för fyra löntagarorganisationer. Det samhällsfördraget egentligen går ut på är hur man skall kunna spara pengar. Och att alla skall spara. Lauri Ihalainen från FFC tycker höginkomstagarna måste offra mera än låginkomsttagarna, medan Esa Swanljung från FTFC anser att alla skall behandlas lika.
Susanna Ginman intervjuar Aho efter den inledande diskussionen, men hon får inte mera kött på benen av statsministern. AFC:s VD Tapani Kahri säger att arbetsgivarna är beredda att komma med i ett samhällsfördrag.
President Mauno Koivisto vill inte delta i diskussionen om samhällsfördraget. Regeringen åtnjuter dock hans förtroende och han menar att man har goda förutsättningar för ett avtal. Ordförande för industrins centralförbund Jaakko Ihamuotila vill sänka lönerna. Alla hinder för utländsk investering i Finland borde avskaffas.
Regeringen med statsminister Esko Aho och finansminister Iiro Viinanen vill med sitt avtal höja skatterna, sänka priset på jordbruksprodukter och virke, samt frysa priser och löner.
Löntagarorganisationerna kunde tänka sig att gå med på att frysa lönerna, men inte på att sänka lönerna. Det är skulle i så fall vara första gången lönerna fryses sedan andra världskriget. Avtalet på två år skulle också gälla en slopad semesterpenning och de s.k. Pekkanen-dagarna skulle slopas. Andra sparåtgärder skulle vara tvångspermitteringar, nedskärning i socialskyddet och barnbidraget. Regeringen hotar att göra en ännu blodigare budget om löntagarorganisationerna inte går med på avtalen.
Att sänka lönerna för att få igång exporten väcker diskussion. Målet med dessa åtgärder skulle vara en sänkning av arbetslösheten. Och man skulle också kunna investera och bygga nytt och skola om sig. Men löntagarorganisationerna valde att offentligt tacka nej till den typens samhällsfördrag.
Den tredje parten: arbetsgivarna menar att man inte kan gå med på fördraget utan lönesänkningar för då skulle Finland inte vara konkurrenskraftigt. Förbunden krävde en sänkning av lönerna. Men det går inte löntagarorganisationerna/fackförbunden med på.
Ahos samhällsfördrag sköts i sank. Samhällsfördraget förblev en gåta för de flesta finska medborgare, och en större kritisk diskussion fördes inte kring avtalet. Däremot kom nedskärningarna att drabba alla. Trafikminister Ole Norrback kommenterar att det skulle vara värre för alla att inte göra något för ekonomin blir sämre och sämre.
Också regeringen och riksdagen sänkte sina löner. Man ville föregå med gott exempel. Industriarbetarna strejkade mot alla nedskärningar och mot Iiro Viinanens uttalande att det är onödigt att höra till facket.
Landet Finland gick dock mot sänkta löner och tvångspermitteringar i stället. Och devalvering.
