Milla och Markku Vahtila hade hunnit bo tre månader i sitt nya hem i Malmgård i Lovisa när de vaknade till oljudet av brandalarmet vid halv fyra på natten.
När paret flydde branden ut i novembernatten hann de ta med sig husdjuren (två hundar, en kanin och en gecko), en kamera och några famnar kläder. Huset brann ner och all egendom förstördes.
Av någon orsak kändes tomten fortfarande som det hem där de ville tillbringa resten av sitt liv. Milla och Markku hade ingen lust att flytta någon annanstans, fast det hade varit mer förnuftigt ur en ekonomisk synvinkel.
Paret, som är i 30-årsåldern, beslöt bearbeta sorgen och missmodet efter branden genom att bygga nytt. Inom en vecka hade de köpt en loftbod som flyttades från Tuuri till tomten i Malmgård. Tanken var att boden skulle bli Milla och Markkus tillfälliga hem medan det riktiga huset blev klart.
Eftersom budgeten inte tillät utomstående byggarbetare gjorde paret Vahtila så gott som allt arbete på egen hand. De slog först upp stockboden och senare ett komplett gammalt timmerhus.
– Hus ska alltid byggas på ett eller två år, annars är det ju ett enda stort misslyckande, summerar Milla sin dåvarande inställning.
I början var byggandet idel glädje och paret Vahtila lärde sig hela tiden nytt, stärkta av framgångarna. Det var viktigt för dem att också visa utåt att de behärskade allt, till och med att bygga stenfoten. Samtidigt var de blinda inför sin egen utmattning.
– Vi tvivlade aldrig på att vi skulle lära oss bygga hus eftersom vi också tidigare hade lärt oss nya hantverk och det fanns gott om instruktionsvideor på nätet, säger Milla Vahtila.
Medan loftboden restes bodde paret i en gammal husvagn. Under flera månader vaknade de nedkylda, klädde sig i fuktiga plagg och lagade mat på ett stormkök.
Fast paret njöt av de spartanska förhållandena blev vardagen så småningom tung. Förutom att bygga hus skrev Markku på sin avhandling och Milla arbetade med fotografi, video och information.
När loftboden äntligen stod klar hade paret förlorat förmågan att glädjas över resultatet. Milla Vahtila upplevde starka inre krav som ledde till utmattning.
– Jag trodde att branden var det värsta som hade hänt oss, men vi drabbades av kraftlöshet, konstaterar Milla Vahtila.
Paret upplever att de alltid har varit ett bra team, med förmåga att utnyttja varandras förmågor och entusiasm. Vid sidan om sitt eget jobb ansvarade Milla för alla utredningar och ansökningar som gällde försäkringar och lov, medan Markku koncentrerade sig på att bygga. Den här uppdelningen slog senare tillbaka när Milla kroknade totalt under den osynliga bördan.
Bägge två upplevde ökad ångest och stress. Bara tanken på att ta itu med ett nytt projekt gav dem olust. Då sade också kroppen till att det var dags att stanna upp.
Milla drabbades av skrämmande panikångestattacker och som värst kunde paret sova ett helt dygn. Milla redde ut sina känslor genom att prata allt mer, medan Markku drog sig undan och blev tyst.
Paret delade sina upplevelser på sociala medier, där besökarna bidrog med uppmuntran och kamratstöd. Genom fotografier och videor fann de åter glädje och skönhet i vardagen.
– Jag lyckades hålla sinnet klart om jag skrev och pratade om saker och ting. På det sättet förstod jag att allting hände på riktigt, konstaterar Milla Vahtila.
Krisen fick paret Vahtila att inse att de faktiskt inte kunde prata med varandra. Det har de lärt sig genom att uttrycka sina känslor för varandra, något de inte har vågat förut. De har också lärt sig att dela varandras arbetsuppgifter så att ingendera blir utmattad i fortsättningen.
– Folk frågar alltid när huset står klart, men frågar aldrig hur vi mår och orkar, säger Markku.
Paret har inte längre bråttom. Loftboden har blivit ett hem. Det stora huset saknar tak, och efter flera månaders ältande har de satt hela byggprojektet på paus.
De lever fortfarande gärna stugliv. Toaletten finns i utedasset och tvättar sig gör man i gårdsbastun. Hemmet värms med ved. Milla och Markku träffar sällan andra människor och ett liv som eremiter mitt ute i naturen passar dem.
Processen med att tillfriskna från utmattningen är fortfarande i gång. De försöker lära sig att leva på ett sätt som inte leder till återfall. När det känns som värst hjälper säregna lösningar, som att klä sig i fina kläder, dekorera överdrivet i hemmet eller att njuta av att resa.
– Kreativitet och estetik har hjälpt oss se glädje i stunder när livet har varit svårt. Då behöver vi något tokigt och absurt, säger Milla Vahtila.
Det nedbrunna huset har omvandlats till material till de nya byggnaderna, men också till ved som har värmt badtunnan och bastun. Paret Vahtila ser det nya bostadshuset som ett livslångt projekt, som knappast blir helt och hållet klart.
Texten är en översättning av artikeln Milla ja Markku Vahtilan koti paloi maan tasalle – kun he rakensivat uutta, selvisi, ettei tulipalo ollutkaan pahinta skriven av Maija Virtanen. Översättningen är gjord av Leo Gammals.
