Att USA:s militära och nukleära skydd inte lägre kan tas för givet av dess allierade betyder att flera andra länder kan börja överväga att skaffa en egen kärnvapenarsenal.
Polens president Andrzej Duda har sagt att man vill ha amerikanska kärnvapen placerade på polsk mark för att skydda sig mot hotet från Ryssland.
Frankrikes president Emmanuel Macron har också sagt att han tänker vara i kontakt med europeiska allierade, bland annat Tyskland, om att flytta in dem under det franska kärnvapenparaplyet.
Sydkorea har precis som Japan sedan länge haft en policy om att inte skaffa kärnvapen. Det finns också ett stort samhälleligt motstånd mot dem.
Men alltsedan Rysslands invasion av Ukraina och det tätnande samarbetet mellan Nordkorea och Ryssland har fler och fler sydkoreanska politiker börjat flirta med tanken på att utveckla egna kärnvapen för att garantera sin säkerhet.
Vad händer med avskräckningsförmågan om fler och fler har kärnvapen?
Det stora argumentet för att ha kärnvapen är att det uppstår en avskräckningseffekt, att man inte vågar anfalla för att motståndaren kan ta till de här vapnen.
En fråga som lyfts upp i sammanhanget är hur avskräckande det verkligen blir om allt fler länder har dem?
Karl Sörenson, forskningsledare för kärnvapenanalysprogrammet vid Totalförsvarets forskningsinstitut i Sverige, menar att bara för att länder diskuterar scenarion behöver det inte betyda att det triggar någon slags kärnvapenspridning.
– Om Sydkorea eller Polen vill få amerikanska kärnvapen placerade hos sig kan man diskutera ifall det är en spridningsfråga eller inte, för då fattas fortfarande besluten om att använda dem i USA, säger Sörenson.
– Men om Sydkorea skaffar egna kärnvapen har vi plötsligt flera beslutscentra, och det förändrar dynamiken.
Att USA oroar sig för det senare framgår i alla fall av att Sydkorea numera klassas som ett ”känsligt” land i den här frågan. Processen att omklassa Sydkorea började under Bidenadministrationen och placerar Sydkorea i samma grupp som Kina, Taiwan, Israel och Ryssland.
I praktiken kan klassificeringen göra det svårare för Sydkorea att få tag på uran och det som behövs för att anrika det så att det kan användas till kärnvapen.
Men Sörenson säger också att det konstigt nog kan finnas en viss avskräckningseffekt i att allierade skaffar sig kärnvapen.
– Om exempelvis Sydkorea skaffar egna kärnvapen kommer de ha sin egen avskräckning mot Nordkorea.
Dessutom, säger Sörenson, kan då Sydkorea också på sätt och vis agera skydd för Japan och USA som Nordkorea också ofta hotar, och ge USA en slags avlastning.
– På så sätt kan det kanske snarare bidra till en slags stabilitet, säger Sörenson.
Enligt Sörenson handlar avskräckning om att man inte vill rubba stabiliteten.
– Alternativet ska alltid vara värre än status quo, säger han.
Det här vet Nordkorea och Kina, så om de inte vill att Sydkorea ska skaffa kärnvapen är det bästa de kan göra att inte vara för aggressiva med sina kärnvapen runt Sydkorea, säger Sörenson.
Eskalationskedjan är svår att förutsäga
Problemet i dagsläget är inte nödvändigtvis bara att flera skaffar sig kärnvapen, utan att det bidrar till en allt större komplexitet som gör saker svåra att förutsäga.
Sörenson säger att han ser på saken som en väv av olika kärnvapenstater där länderna har olika agendor och kan påverka varandra på oväntade sätt.
– Ryssland och USA är fortfarande de stora, så det de gör kommer att ha mera effekter på de andra. Men ju fler som rör på sig, desto mera måste de andra justera sina egna positioner.
Flera spelare kan betyda att det blir stabilare, men också att det blir större risker för eskalation för att det är är flera inblandade.
Enligt Sörenson ska man dock inte se en orsaks- och verkanskedja som en självklarhet.
– Pakistans och Nordkoreas kärnvapen har ju i princip inget med varandra att göra, till exempel. Så man måste hela tiden se hur olika länder förhåller sig till varandra. Det kommer att vara situationsberoende och aktörsberoende.
Brutna avtal och politisk instabilitet är oroande
Det finns en del internationella avtal i kraft som ska se till att hanteringen och spridningen av kärnvapen sker under kontrollerade former.
Kärnan utgörs av det så kallade icke-spridningsavtalet. Det finns också ett avtal som förbjuder kärnvapenprov, men det är ännu inte i kraft. År 2017 togs också ett nytt avtal fram, FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, som trädde i kraft 2021.
Utöver detta finns ett antal avtal som gäller de två stora kärnvapenmakterna USA och Ryssland.
I flera fall har avtalen bara undertecknats av en del länder, och de är ofta föremål för en del juridiska och politiska strider som syftar till att ge det egna landet friare händer i förhållande till avtalen.
Den förra Trumpadministrationen sa upp INF-avtalet, och Ryssland meddelade 2023 att de tänker lägga START-avtalet på is. Dock sa Rysslands president Vladimir Putin att man fortfarande är del av avtalet och att man inte har för avsikt att tillverka flera kärnvapen.
Enligt analytiker handlar det mera om att man inte tänker tillåta inspektioner som förut, men i praktiken betyder det att kontrollen av kärnvapen i världen minskar.
– Alla de här avtalen håller på att gå upp i sömmarna av en eller annan anledning, säger Sörenson.
Han påpekar också att Kina inte har skrivit på något START-avtal eller motsvarande.
Iran har också valt att inte låta internationella inspektörer granska deras utveckling av kärnkapacitet, som Iran hävdar är till för fredliga energisyften men som många, framförallt Israel, oroar sig för är ett steg mot att utveckla kärnvapen.
Karl Sörensson ser utvecklingen som oroande, men ännu inte som något katastrofalt.
– Jag brukar likna det vid ett jordskred. Man känner först skälvningarna, och det behöver inte bli illa, men det kan bli det. Man vet inte riktigt var det är på väg, säger han.
