Hanna Ylöstalo är frilansskribent och litteraturvetare. Född 1992 i Sibbo, bosatt i Helsingfors. Just nu följer hon serierna Six feet under och Vår tid är nu, och läser Everstinna av Rosa Liksom.
21.12.2017
Min sista dagbok. Vad världen beträffar vet jag inte mycket. Stängde av mobilnätet för att kunna koncentrera mig på att skriva. Jag är ofta tvungen att göra så för att medierna annars pockar på min uppmärksamhet. Himlen är förvånansvärt ljus idag trots att det är Vintersolstånd. Solen steg upp 09:23 och kommer att gå ner redan 15:12. Läsesalen jag jobbar i är nästan helt tom. Året börjar också närma sig sitt slut, det är dags att paketera ihop det, fundera om det var ett värdelöst år eller rentav det bästa hittills. Vilka val kan vi göra nästa år för en grönare, tryggare, mer öppen framtid? Vilka var de bästa böckerna jag läste i år? Ifjol påstod jag på min halvseriösa blogg systrami punkt ratata punkt fi att Karolina Ramqvists Det är natten var den bästa boken jag läst, ett val baserat helt på magkänsla. Ramqvists korta essäbok handlar om skrivande och talade direkt till något djupt personligt i mig. På det där onämnbara sättet som får mig att skälva en aning igen nu när jag tänker på det. ”Jag ville inte säga någonting, jag ville skriva det som står i boken, just så som det står där.” Det här året har jag läst många helt fantastiska böcker igen, böcker som varit fina på så helt olika sätt. Ett litet liv, Vildsvin, Tjänarinnans berättelse, det finns många fler. Mycket med 2018 blir nog bra. I början av januari kommer första numret av Kontur som jag varit redaktör för tillsammans med Valter. Jag ser mycket fram emot att få hålla det numret i handen, en liten bit av det nya året.
20.12.2017
Idag åt jag lunch på Förlaget som är en av mina arbetsgivare. Jag trivs så bra där. Vi hörde att Kulturfonden fått en ny vd och var glada över att se den hyllande recensionen av "Kärlek liksom" av Johannes Ekholm i dagens Göteborgsposten. Är så glad att nån i Sverige uppskattat översättningen, jag vet att det var en utmaning att översätta chatt/talspråket, att slutprodukten är starkt präglad av både finsk och finlandssvensk slang. Jag tycker väldigt mycket om Johannes bok, jag har läst den både på finska och svenska. Det känns som huvudpersonen Joona är en jag aldrig tidigare träffat i litteraturen, och att Johannes porträtt av honom är mångsidigt, både störigt och sympatiskt. Ulla-Lena Lundberg har också nyss tilldelats boende på Diktarhemmet i Borgå. Jag tänker mig att jag kommer att besöka henne där, bli bjuden på te i hennes representationsvåning. Den första kvinnan i Diktarhemmet! På vägen hem från Förlaget tänkte jag handla julklappar och då jag skulle betala hittade jag inte mitt bankkort. Det händer sällan att jag tappar saker. Jag tolkade det här som ett tecken på att jag inte ska handla några klappar alls, checkade nätbanken på telefonen och såg att siffran stämde, kände mig fri utan kort. Funderade på möjligheten att installera ett microchip i huden, för att använda som nyckel, resekort, pass och hela köret. Jag kom hem och hittade mitt bankkort i en ficka. Kände mig fången av kommersialismen och lönearbetet igen.
19.12.2017
Idag fastnar inget, är en teflonpanna. Har varit trött sedan jag steg upp. Lämnar bort så många ”jag” och ”mig” som möjligt eftersom jag helst vill undkomma. Funderar på saker att skriva om i dagboken men känner mig avtrubbad. Gruppvåldtäkt i Malmö. Teuvo Hakkarainen. Det är snart jul och jag har inte köpt en enda julklapp. Säkerheten i Afghanistan, Irak och Somalia har sjunkit. Ändå tar vi inte emot fler flyktingar till Finland. Söndriga familjer på högtider. De som firar ensamma men ändå har mandel i gröten. Onnibus luktar alltid svett. Jag var i min gamla hemstad Åbo och himlen var grådaskig där. Jag saknar inte Åbo på samma sätt längre. Vi planerade programmet till poesidagarna 2018. Poesins akustik. På hemvägen lyssnade jag på en recension av nyutkommen poesi på kritiksajten Örnen och kråkan. Trots Evelina Stenbecks smidiga formuleringar och fina känsla för samtidspoesi känner jag mig fortfarande som en teflonpanna. Stek ägg i mig. Kritiklabbet lanserade att jag ska ha residensplats där i februari. ”Kritik för det nya tjugotalet” heter ett seminarium jag jobbar med idag. Meningarna spricker sönder. Nu kryper jag ner under filten med min laptop. Amaryllisen som står på mitt fönsterbräde har öppnat sig lite mer idag.
18.12.2017
"Jag är fri, jag är fri, hör mig ropa det.” Den här veckan börjar med den nysläppta singeln Fri av Silvana Imam, Sikai och Eva Dahlgren. Jag mötte Silvana en gång på gatan. Jag blev svag i knäna och ville säga åt henne att ingen annan artist ger mig så mycket styrka som hon, men stunden var snabbt över och hon hade gått förbi. Hon skriver kompletta lyrics, är rättvis, feministisk och en stor inspiration. Silvana får det att rusa i min kropp. En av mina favoritlåtar heter Shhh där Silvana sjunger med Beatrice Eli. ”Jag behöver inte stanna, jag har flera hundratusen ögon på mig. Så tänk innan du talar till mig. Tänk till innan du talar till mig.” Jag firar min frihet. Att jag får sitta och skriva dagbok och lyssna på Silvana en måndag i december känns äckligt privilegierat. Solen skiner starkt gul mot tegelfasaden utanför mitt fönster. Det känns alltid skamligt att höja rösten och ta upp plats. Det finns andra som behöver utrymmet mer än jag. Igenkänning och styrka är två viktiga komponenter i musik. Och så ska låtarna låta bra, fungera som helhet, helst överraska och vara finurliga. Jag lyssnar på Out Of My Head med Charlie XCX, Tove Styrke och ALMA. ALMA är QUEEN. Hennes sound är raspigt och klart.
17.12.2017
Igår drack jag ekologiskt, franskt rödvin. Jag lyssnade på ljudboken Glöm mig av Alex Schulman som handlar om Alex mammas alkoholproblem. Den är fin. Jag pratade med mina vänner om den nya alkohollagen. Snart får vi köpa starköl och lonkero i butiken och ta med oss drycker från restaurangen. Understöder förändringarna alkoholkonsumtionen i Finland? Hur orkar folk ens engagera sig i den här frågan, har vi inte viktigare saker att tala om? För några år sedan var det tillåtet att ta med sig sin egen dryck in på festivalområdet på Pori Jazz. Vi hörde D’Angelo. Det rådde lugn stämning, familjerna satt samlade på picknick, långt från scenen fanns öltält som var nästan tomma. I år var det förbjudet att ha egen alkohol på området. Största delen av gräsmattan var k-18. Familjepappor ragglade ensamma omkring. De hade förmodligen druckit sig berusade redan innan de kom till festivalen. När mörkret lade sig och Grace Jones spelade kändes det som om en stor del av publiken tappat kontakten till musiken. Regler leder nödvändigtvis inte till ordning, regler kan få oss att fokusera på helt fel saker. Festivaler är i alla fall trevligare utan stängsel.
16.12.2017
Vem försöker jag lura? Jag är helt för medveten om vart min text är på väg. Jag kan inte ruska av mig känslan av att det här är en imitation av en dagbok. Läs inte min ”dagbok”, läs Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm istället. Boken handlar om att vara trettonårig flicka och är skriven ur jagperspektiv. Tonen är intim, hon rör sig fritt mellan fantasier och verklighet. Verket är en noga genomarbetad, poetisk helhet som samtidigt har en dagboksliknande ton. Natten som föregick denna dag drömde jag helt blankt. På fredag kväll lästes vittnesmål ur uppropet Dammen brister upp på Lilla teaterns scen. För cirka en månad sedan satt 800 personer och skrev vittnesmål i en sluten Facebookgrupp. Vi kan inte veta vad skribenten tänkte. Kanske ville hon tala ut om ett trauma som hon bevarat i årtionden. Kanske ville hon vara en del av revolutionen. Sedan dess har texterna filtrerats. En har berörts på djupet. En annan har rensat bort igenkännbara markörer. En tredje tar texten i sina händer och läser den på scen. En fjärde hör texten i salongen eller via livestreaming i hemmen. Vittnesmålen sprids, blir en del av samtalet i kafferummet. Den här dagboken liknar ett brev. Jag tänker mig en mottagare där utanför.
15.12.2017
Ny Tid skriver om att Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte bevilja biblioteken inköpsstöd för kulturtidskrifter 2018. Jag tänker på min egen medverkan i tidskrifter som inte når sina läsare, jag tänker på min arbetstid som bibliotekarie då jag upptäckte nya tidskrifter på flera språk. Det finns bredd och kvalitet. Det är i regel mindre tidskrifter som vågar bjuda på en vassare samhällskritik och det är oroväckande att de får tar stryk när man sparar pengar. Det här handlar om en hotande strukturell utveckling. Julklappstips nummer ett är att ge en prenumeration: Astra åt din syster och Horisont åt din mamma. Med tanke på framtiden tilltalas jag av idén om Spotify för tidningar, jag vet inte hur det här ska gå till, men vi är giriga och vi vill ha tillgång till allt på en gång. Hur man än ser på saken handlar betalväggar och avgifter om segregering. Bibliotek kostar inte (om man sköter sig och returnerar sina lån i tid). Bibliotek är kommunens och kulturens vardagsrum. Det är orimligt att inte kulturtidskrifterna ska finnas där.
