Förr skulle ingen få läsa det som stod mellan pärmarna som nogsamt förseglats med ett litet lås. I dag är dagboken inte längre en hemlig bekännelseskrift.
Den introverta självreflektionen via nedplitade dagboksanteckningar känns onekligen som en kvarleva från ett annat tidevarv, då människor hade tid att skriva och begrunda dagens händelser i sitt privata universum.
Att föra samtal med sig själv känns som en särskild lyx. Under en tid då vi ständigt positionerar oss mot omvärlden och de sociala medierna pockar på vår uppmärksamhet, känns dagboksskrivandet dessutom som en ganska självupptagen syssla.
Det privata är kung
Men den moderna dagboksskrivaren har insett att det privata är det som fortfarande lockar. Det finns inget mer kittlande än att ta del av en hemlig skrift, må så vara att de för allmänheten avsedda dagböckerna endast skenbart inbjuder till voyeurism.
När t.ex. författarna Lars Norén eller Jörn Donner ger ut sina dagböcker är de på sin höjd halvautentiska. De är skrivna i en dagboksform för att ge sken av en privat sfär, men i själv verket döljer sig författaren ofta bakom en ridå av självhävdelse, indignation, ilska och hämndlystnad.
Dagbok = sant
Vad vi läser som privata reflektioner nedplitade i alla hast, är i själva verket omständligt komponerade litterära skapelser som endast till formen påminner om dagboksanteckningar. Detta inte sagt som kritik, utan som en rekommendation till läsaren att bemöta alla ”autentiska” dagböcker med misstro.
Att dagboksformen är både privat och uppriktig till sin karaktär betyder inte automatiskt att innehållet är det.
Dagbokens försåtliga form som utlovar en inblick i en persons mest privata rum, får man alltså ta med en nypa salt. Den moderna dagboken – kändisdagböcker, bloggar och statusuppdateringarna - har istället blivit ett visitkort eller ett praktiskt verktyg att hålla sig ajour med sin omvärld.
Det privata samtalet för jag inte längre med mig själv utan med tiotals eller hundratals andra som vill dela med sig av sina råd och tankar.
Denna moderna form av dagboksskrivande har naturligtvis sitt berättigande, men frågan är om det ocensurerade och verkligt privata kan få tillträde någon annanstans än i den gamla hederliga dagboken som omsorgsfullt omsluts och låses efter att dagens vedermödor och glädjestunder dokumenterats.
Sann, sannare, sannast
Där som skönlitteraturen förlorat i status har dagboken och sanna berättelser vunnit terräng. Vi lever i en tid där det privata och sanna anses intressantare än det allmänna och fiktiva. Och i en sådan värld får offentliga dagböcker eller t.ex. True Crime-serier ett allt starkare fotfäste.
Jag misstänker ändå att vår jakt på autenticitet lett oss fel. För att hitta det verkligt intima och privata måste man kanske gå tillbaka till skönlitteraturen. Där kan man med fördel bekanta sig med fiktiva dagböcker som lånar dagboksformen för att tillmäta handlingen och karaktärerna autenticitet och djup, utan den förställning som offentligheten automatiskt tillför.
Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött eller Per Gunnar Evanders Ängslans boningar är utmärkta exempel på romaner, där dagboksformen skapar en förförisk intimitet mellan läsare och karaktär.
Tänk att jag får dela Halims tankar, tänka att han är så klok och barnslig samtidigt! Och tänk att det bakom Halims nedplitade meningar på Rinkebysvenska döljer sig en riktig och riktigt skicklig författare som Jonas Hassen Khemiri!
