Så brukade man i min ungdom säga då man korkade någon alkoholhaltig dryck. Nu kommer uttrycket för mig i samband med allt hat och all krigshets som vi har tagit del av under den här sommaren.
Jag har haft anledning att jämföra våra nutida mediekrig och det snabbt uppflammande våldet med några liknande situationer för länge sedan.
Under semestern fick jag ett mejl med en förfrågan om ett radioprogram jag gjorde för nästan femton år sedan. Det handlade om det rysk-turkiska kriget 1877-78. Nu har jag lyssnat på programmet och nästan darrat inombords över likheten med dagens konflikter. Inför adertonhundratalskriget målades det upp beskrivningar av fiendens barbariska livsstil, grymma våldshandlingar och fasansfulla planer. Alldeles som det görs nu.
Jag har också läst min morfars mors dagbok från inbördeskriget i Finland. Hennes anteckningar förändras allt efter att tidningarna rapporterar om strejker och mord i södra Finland och hon själv blir vittne till detsamma i norra Finland där hon bodde. Plötsligt ändras hennes sätt att beskriva andra människor; de blir barbarer och hänsynslöst slödder.
Så snabbt går det alltså, vi matas med nyheter, propaganda, anpassade sanningar och vips ser vi världen uppdelad i vänner och fiender, vi och de.
Därför att det är så lätt att föda hat måste var och en av oss göra sitt yttersta för att själv hålla distans till hatet och försöka se och förstå olika sidor av konflikter, det är min övertygelse. Det är kanske det svåraste som finns, men det är nödvändigt.
En liten tröst har jag funnit i det att min morfars mor redan 1919 skriver väldigt varmt och älskvärt om dem som varit fiender under inbördeskriget. Kanske finns möjligheten till försoning lika nära ytan som hatet?
