Det känns magiskt att kunna titta ut mot berget Ararat även om det ligger långt borta och syns genom dis.
Jag minns min förvåning när jag som ungefär tioåring upptäckte att Ararat verkligen existerade. Före det hade jag trott att det bara var en plats i en av de fantasifulla sagor min lärarinna hade bjudit på under lektionerna i biblisk historia. Hur många skimrande berättelser hade hon inte delat med sig av, och nu visade det sig att det fanns verklighet inblandad. Jag var förvirrad.
Minst lika magiskt känns det att stiga in i konserthuset som har fått sitt namn av Aram Chatjaturjan. Hans namn var så fascinerande då det hördes på radio i min barndom, för att inte tala om Sabeldansen som var så spännande och hade sådan schvung.
Jag är alltså i Jerevan i Armenien för första gången i livet. I går kväll gick jag på konsert. Det är alltid lika intressant att uppleva sådant på olika orter, tycker jag.
Det är så roligt att komma till ett konserthus i god tid innan konserten börjar och bara titta sig omkring och iaktta folk. Nu var jag en av de allra först på plats, de flesta i publiken droppade in först vid sju, då konserten skulle börja, men då var musikerna ännu inte där. Vi var en blandad samling i bänkarna: vissa klädda i vardagskläder, andra i aftonklänning.
Under konserten hade jag tid att låta tankarna vandra. Jag kom ihåg Levon, chauffören som körde mig från flygplatsen. Han berättade om sina fyra barnbarn, alla flickor.
- Det är en särskild sorts kärlek jag känner för dem, sa han. Jag älskar dem och de älskar mig. Det är en så mjuk kärlek. Och tänk att de kommer att finnas här då vi redan är döda!
Där jag satt i konsertsalen fylldes mitt sinne inte bara av musik och tankar om kärlek. Jag kände också stor irritation. Telefonhygienen i publiken var sällsynt dålig. Folk fipplade med sina telefoner, det skärande starka ljuset från skärmarna lyste upp salen. Många telefoner ringde och det fanns till och med sådana som svarade och deras mummel störde verkligen upplevelsen.
Under pausen berättade en äldre man att allt flera musiker flyttar bort från Armenien, orkesterna blir svagare och det blir också publiken, sa han. Han hade rätt.
