För en tid sedan ville jag kolla en sak och ringde därför ett telefonnummer jag hade sett på en skylt här i Kiev. Jag fick svar på min fråga och var färdig att ta adjö då rösten i andra ändan berättade att hon talar lite finska. Det tyckte jag var ett så trevligt sammanträffande att jag lovade ta kontakt med henne på nytt efter julfirandet i Finland. Med det löftet avslutade Tatjana och jag vårt samtal.
Några minuter senare ringde min telefon. Det var Tatjana som mycket generat frågade om jag skulle kunna vara så snäll och köpa lite salmiak till henne i Finland. Det lovade jag förstås.
I dag träffades Tatjana och jag, hon fick sin salmiak, vi drack kaffe och pratade.
Det visade sig att Tatjana för flera år sedan hade varit på praktik i Finland. Hon studerade lantbruk och praktiserade på en kreatursgård norr om Uleåborg. Då hon kom dit kunde hon ukrainska, ryska och lite engelska. Medlemmarna i den familj där hon skulle bo och jobba talade bara finska.
Den första tiden var svår, säger Tatjana, men då man måste kan man snabbt lära sig ett språk. Hon minns den första mening hon kunde säga på finska: minun rakkaani. Min älskade, sa hon och husvärden tittade förskräckt på henne. Med hjälp av gester och miner lyckades hon förklara att hon hade lärt sig de två orden på tv genom att läsa texten och att de inget hade att göra med hennes känslor för sin chef.
Nu är det så länge sedan Tatjana var i Finland att hon har glömt nästan allt. Pitkä matka, sa hon då hon berättade om sin långa resa hem. Hon åkte tåg från Uleåborg till Helsingfors, därifrån tog hon ett annat tåg till Moskva och slutligen ytterligare ett tåg hem till föräldrarna i södra Ukraina.
Tatjana berättade att hon drömmer om att en gång i framtiden, då hon själv har barn, åka till norra Finland och visa naturen och Julgubbens verkstad för sin familj.
