Tjoma är en kille med spring i benen och snabba händer. Han söker kontakt och han vill delta i det som pågår. Han är tre år och hör till dem som har förlorat sitt hem i kriget i östra Ukraina.
Fotografen Dima, som jobbar med mig i det tillfälliga boendet för flyktingar, är tålmodig och mycket snäll mot Tjoma. Den lilla pojken får hålla i den stora tv-kameran och leka att han filmar. Efter det lämnar han oss inte för en sekund utan följer oss i hälarna vart vi än går. Kanske saknar Tjoma sin pappa, kanske han bara är urförtjust i sin lek med kameran.
Det är något väldigt vackert i Dimas sätt att ge den lilla pojken en stund av lycka.
Några timmar senare står Dima och jag på en bensinstation och dricker kaffe. Av någon anledning börjar vi prata om helikoptrar. Dima berättar om sin barndoms hemstad. Där fanns det ett helikopterflygfält och det lockade förstås grannskapets småpojkar.
Farbror, farbror, ta oss på tur, ropade vi då någon pilot steg ur sin helikopter, berättar Dima.
Eftersom det här hände i Sovjetunionen där ingen frågade vad bränslet kostade hände det att pojkarna fick åka en tur i helikopter. Det hände i själva verket ofta.
Det fanns också en stor transporthelikopter. I den fick pojkarna aldrig åka, men de fick titta in och sitta i den.
- Där fanns ett särskilt säte för kommendören, vi fick turvis sitta i det. Där fanns alla möjliga reglage och mätare, berättar Dima med ett leende.
Plötsligt ser jag för mitt inre öga den lilla Dima och hans stora helikopterglädje. Och jag inser att han kände igen sin egen lycka i Tjomas tidigare i dag.
Så bra att märka att vänlighet och omtanke ger ringar på vattnet
